TILLBAKS TILL LÅNGBORDSTURNÉ RÖDA LINJEN

Min farmor brukade göra en jättestor form med rabarberpaj och det märkliga var att oavsett hur många vi var, ibland kunde vi vara 30 personer runt bordet, så räckte den alltid åt alla, det var helt magiskt!
Alla älskade rabarberpaj och det gör jag fortfarande!

Minne från 13:e september-träffen
I ett album från 1980-talet hittade jag dessa bilder på ett mindre och ett större kalas. Rabarbern syns inte, men finns. Det var min farmor Signe, som kom från en bondesläkt som alltid såg till att det fanns tillräckligt till alla. Kanske för att vi alla barn och barnbarn lärde oss att inte ta för mycket. Måttlighet var en dygd. Dages supersizemåltider hade chockat henne.

En stund efter att Dika berättade för oss, i det där tältet, i den där mörka mjuka natten i september, 
om hur hon gör när hon lagar filodegsrullar kom jag att tänka på en dag för 24 år sedan. Ett minne som jag glömt bort. Är det ens ett minne då?

Vår enda son hade kommit till världen och vi skulle hålla en namngivningsfest för honom. Jag hade bestämt mig för att det var filodegsrullar med spenat och ost det skulle bli, till jättemånga gäster. Jag hade ingen aning om hur man gjorde och så satte jag igång. 
De där jättejättetunna degbladen. 
Hur de spricker upp, hur man måste laga dem, hur man ska pensla dem med smält smör och 
bygga som en wienerbröds deg med många, många lager.

Det var mycket arbete tyckte jag. Jag penslade och penslade och rullade och rullade och 
lagade och lagade. 
Det var första gången jag gjorde filodegsrullar,  det tog jättelång tid, de blev jättegoda och jag var jättenöjd.

Att gå hemåt, några stycken, åt samma håll i den mörka mörka natten från koloniträdgårdens prunkande växtlighet, ut i den mörka mörka natten, längs en liten gångväg genom skog och över fält 
vandra lite efter och med varandra prata skratta med helt nya vänner som jag just har fått. Jag fick höra historier som var från en annan värld. 

TILLBAKS TILL LÅNGBORDSTURNÉ RÖDA LINJEN